Jag önskar att Sverige kunde ta emot alla som behöver någonstans att fly till för att få säkerhet.
måndag 16 december 2013
måndag 25 november 2013
Bang, bang, you're dead. - Sara
Vill resa.
Vill leva.
Vill vara fri.
Vill slippa krav.
Vill älska allt.
Vill finnas.
Vill slappna av.
Vill ha kul.
Vill upptäcka.
Vill se och känna.
Vill inspirera.
Vill leva.
Vill vara fri.
Vill slippa krav.
Vill älska allt.
Vill finnas.
Vill slappna av.
Vill ha kul.
Vill upptäcka.
Vill se och känna.
Vill inspirera.
onsdag 13 november 2013
måndag 28 oktober 2013
Hej hej Sara här
Fokus är allt. Vad du lägger fokus på är det som påverkar ditt humör och liv. Det kommer alltid finnas jobbiga saker, saker som "inte borde finnas" i ditt liv. Det kommer även alltid finnas bra saker, stora eller små, som även de förtjänar din uppmärksamhet. Det du lägger fokus på kommer lysa starkast. Du har möjlighet att välja hur du vill må, åtminstone till en viss grad.
Jag menar inte att man borde ignorera allt dåligt för det tror jag inte heller att man mår bra av. Jag tror dock att vi behöver sluta älta saker som skett i det förflutna och som vi tillåter oss själva bli påverkade av än idag. Det som är gjort är gjort. De relationer du förlorat är en del av livet. Det är inte kul och det är inte lätt att gå vidare men för din egen skull och för de runt om dig är det en nödvändighet att du gör just det.
Gå vidare, försök vara glad, försök respektera dig själv -- Du förtjänar det.
torsdag 10 oktober 2013
Det finns plåster som man måste riva av. - Sara
Trygghet försvinner många gånger i livet. Saker man tar för givet, anser vara ett skydd och håller sig tätt intill försvinner. Tonåren är en period där många plåster måste rivas av.
Aj.
Det gör ju faktiskt ont. Men efter det onda kommer det goda. Det är såhär vi går vidare, växer och blir bättre. Det är inte synd om dig.
Aj.
Det gör ju faktiskt ont. Men efter det onda kommer det goda. Det är såhär vi går vidare, växer och blir bättre. Det är inte synd om dig.
onsdag 11 september 2013
Framtid och rädsla. - Sara
Jag har börjat 3:an på gymnasiet.
VA!?
Det känns ovant och knasigt att tänka på att om några månader så kommer jag för första gången sedan jag var 6 år gammal inte ha en skola att gå till. Jag ska nämligen inte plugga vidare på ett par år är det tänkt. Efter studenten ska jag fylla mina vardagar med annat som världen har att erbjuda, vare sig det är ett kassa-jobb på Ica Supermarket eller att se mig runtom på den här jorden vi bor på.
Jag skulle kunna skriva att jag känner mig glad, förväntansfull och ofattbart fri när jag tänker på min framtid -- för det är jag verkligen. Jag skulle kunna skriva att jag redan nu känner en lättnad över detta skolår eftersom jag vet att jag på studentdagen kommer tacka mig själv för att jag stått ut och kämpat -- för så är det verkligen. Jag skulle kunna skriva att jag kommer att vara så ofantligt glad när jag nått den punkten -- för det kommer jag ju.
MEN...
...jag är tametusan rädd.
Tänk om jag blir besviken? Tänk om jag berövas på mina möjligheter att upptäcka världen och blir kvar här? Tänk om allt sker på fel sätt? Tänk om jag inte klarar av det? Och hur ska jag bära mig åt? VART vill jag och VAD vill jag göra? VEM vill jag vara och VILKA vill jag ha runtom? Vart ska jag börja för att ta mig framåt?
Får man hjälp av någon gällande sådant här?
Människor är rädda av sig. I den värld vi lever i idag är det inte konstigt att det är så men samtidigt är ju rädsla något så onödigt som inte ens borde existera. Vad har vi att frukta? Vad är större än livet självt, som du faktiskt är en del av? Vi besitter denna kunskap och ändå är vi rädda för livet och allt vad det innebär. Varför?
Jag är så förväntansfull inför min framtid men samtidigt hämmas jag av alla dessa tankar. Om jag hade en önskan idag så önskar jag att rädslan vi alla besitter skulle försvinna eller åtminstone tonas ner till den grad att vi kan hantera den. Ett friare sinne skulle kunna medföra så mycket gott, dessutom i betydligt större utsträckning än vad jag skrivit om här.
VA!?
Det känns ovant och knasigt att tänka på att om några månader så kommer jag för första gången sedan jag var 6 år gammal inte ha en skola att gå till. Jag ska nämligen inte plugga vidare på ett par år är det tänkt. Efter studenten ska jag fylla mina vardagar med annat som världen har att erbjuda, vare sig det är ett kassa-jobb på Ica Supermarket eller att se mig runtom på den här jorden vi bor på.
Jag skulle kunna skriva att jag känner mig glad, förväntansfull och ofattbart fri när jag tänker på min framtid -- för det är jag verkligen. Jag skulle kunna skriva att jag redan nu känner en lättnad över detta skolår eftersom jag vet att jag på studentdagen kommer tacka mig själv för att jag stått ut och kämpat -- för så är det verkligen. Jag skulle kunna skriva att jag kommer att vara så ofantligt glad när jag nått den punkten -- för det kommer jag ju.
MEN...
...jag är tametusan rädd.
Tänk om jag blir besviken? Tänk om jag berövas på mina möjligheter att upptäcka världen och blir kvar här? Tänk om allt sker på fel sätt? Tänk om jag inte klarar av det? Och hur ska jag bära mig åt? VART vill jag och VAD vill jag göra? VEM vill jag vara och VILKA vill jag ha runtom? Vart ska jag börja för att ta mig framåt?
Får man hjälp av någon gällande sådant här?
Människor är rädda av sig. I den värld vi lever i idag är det inte konstigt att det är så men samtidigt är ju rädsla något så onödigt som inte ens borde existera. Vad har vi att frukta? Vad är större än livet självt, som du faktiskt är en del av? Vi besitter denna kunskap och ändå är vi rädda för livet och allt vad det innebär. Varför?
Jag är så förväntansfull inför min framtid men samtidigt hämmas jag av alla dessa tankar. Om jag hade en önskan idag så önskar jag att rädslan vi alla besitter skulle försvinna eller åtminstone tonas ner till den grad att vi kan hantera den. Ett friare sinne skulle kunna medföra så mycket gott, dessutom i betydligt större utsträckning än vad jag skrivit om här.
söndag 4 augusti 2013
How could anything be bad for me if it takes me higher? - Sara
Isak Strand vs. TOE – Wondering In The Woods
Tänk om livet vore en enda lång semester med fina solnedgångar och havet utanför huset. Tänk om människor var avslappnade hela tiden och bara kunde njuta av varandras sällskap. Tänk om man kunde gå barfota året runt och beundra vackra berg och hus i sin omgivning. Tänk om jag kunde uppskatta mitt liv som jag har nu lika mycket som mitt liv då jag reser.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)