All of these lines across my face tell you the story of who I am. - Mathilda

Jag har alltid varit en ambitiös människa. Alltid kämpat mot högsta betygen. Alltid nått mina mål. Alltid orkat ta mig hela den långa vägen MOT, och ofta långt utöver, mitt mål. Men just nu står det stilla. Jag har ingen inspiration, ingen ork och inget intresse till något annat än att träna, äta och kolla på serie efter serie efter serie. 
Mitt liv just nu går helt enkelt ut på att försöka bygga upp mig själv igen. Det känns som om jag har ätit på min själ ett långt tag. Jag känner mig ensam, även om jag har många goda vänner, min familj och en pojkvän som stöttar mig mer än jag någonsin kunnat önska. Men det här grundar sig i något jag inte ens vet själv. Något får mig att känna mig ensam.

Vad vill jag säga med det här?
Vill jag bara "bitch some shit out" eller har jag en poäng med vad jag skriver?
Jag vill säga att det är OKEJ att ta en paus från livet. Bara för ett tag, för att fundera ut vad vi vill i livet. För ibland behöver man en PAUS. Att bara göra ingenting. Att göra ingenting är nyttigare än ni tror.
Jag har hunnit baka massor av pepparkakor, gjort 10 olika sorters julgodis och läst en bok om självhjälp. DET NI! 
"Åh vad fjantigt! en bok om självhjälp?! PLEASE."
Knip igen säger jag! Man kan aldrig lära sig nog mycket om sig själv! Jag lär mig nya saker om mig själv varje dag. Idag lärde jag mig följande:

As human beings, our greatness lies not so much in being able to remake the world - that is the myth of the atomic age - as in being able to remake ourselves. - Mahatma Ghandi

Därav rättfärdigar jag min paus från mitt hektiska ambitiösa liv!
Folk tycker att jag går för långt när jag säger upp allt runtomkring mig, för en vecka eller två. (jag kan med handen på hjärtat säga att det snart är uppe i tre). Men jag behöver det. Mina lärare håller med mig. Dom är inte på mig att lämna in uppgifter, göra prov, eller något sådant. De vet att det kommer en vecka i februari då det rasslar till i deras mail och där ligger alla mina uppgifter och väntar på att betygsättas och läsas. Jag vet att detta kan tyckas vara ett hemskt beteende.
"TÄNK om ALLA elever skulle göra samma sak!?"
Men TÄNK vilken tur att de inte gör det säger jag då. 

Peace out bitches. (Ja man kan faktiskt svära även fast man tror på Gud.)

Finding something in the noise. -Sara

Jag tror inte att det är svårt att veta vad ens livsöde är, jag tror dock att det är svårt att lyssna till det och framför allt att följa det. Det är så mycket ljud, så mycket stress, så många människor, så många åsikter, så mycket prat och så mycket elände. Ibland glömmer vi bort att lyssna på oss själva. Ibland hörs andras röster starkare än din egen och ibland fokuserar vi för mycket på normen istället för det vi är ämnade att vara/bli/göra(som är allt annat än "normen").

Kan det verkligen vara menat att vi alla ska gå mot samma öde? Är det menat att vi ska följa en norm och nöja oss med det? Jag tror inte det.

Svaret till ditt "livsöde" ligger inom dig själv. Det du känner en eld för är det du är ämnad att göra. För min del är det ganska uppenbart vad jag ska göra... Jag ska resa. Jag ska se världen och träffa människor av alla dess slag och hjälpa till. Det är det jag brinner för och det är det jag vill se i min framtid. Drömmar är till för att följas. Nekar du dina drömmar så tror jag att du på ett sätt nekar dig själv.

I en bok jag läste ut igår(som för övrigt är en bragd i sig själv, Sara Hedman läste ut en bok!!) så läste jag något ganska hemskt men ändå vackert. Det stod om en pojke som mötte en man och vid första ögonkontakt kunde pojken bara se en sak i mannens ögon: död. Mannen levde fysiskt men var död psykiskt. Hur? Eftersom att han hade nekat sina drömmar, sitt öde. Låter det skumt? Läskigt? Ganska knäppt? Jag vet, det är väl skumt, läskigt och ganska knäppt... En människa kan väl inte vara död när han lever? Eller? För tänk om det är just det som så många i vår värld är idag, levande döda. Inte villiga att gå den extra milen för att göra sitt liv till något speciellt och meningsfullt utan istället nöjer sig med normen eller strävar efter ytliga saker som tycks tillfredsställa för stunden. Tänk om det är därför som så mycket är fel och orättvist, tänk om det är detta system och denna "massproduktion" av likartade människor som krossar drömmar och som leder oss bort från våra öden och in i någon slags gemensam tillflykt... Som i sin tur får världen att fokusera på "fel" saker och stanna av. För ibland är det just så jag upplever världen, som en plats som på många ställen stannat av och fastnat i något... Fel.

Att veta vad du brinner för eller vad du kan komma att brinna för i framtiden är inte svårt om du verkligen fokuserar. Allt ljud, all stress, alla människor, alla åsikter, allt prat och allt elände är inte det som sätter stopp för dina drömmar. Dessa saker är bara hinder, murar, som finns till för att du ska ta dig förbi dem. Det som sätter stopp för dina drömmar är du, ingen annan och inget annat.

Det som är så lyckosamt dock är att det även är du som har möjligheten att öppna dig för dina drömmar och välja att leva när du lever.

HEART JUST BROKE. -Sara

FILM

Kan ni se denna film ovan? Snälla för min skull? SCHYRRA RÅÅ. SE DEN SEDAN LÄSER DU DETTA.
Mitt hjärta brister lite när jag såg denna film första gången(vilket egentligen var igår och inte idag men sch..), men på ett sådant bra sätt. Ändå. Ju. Ja.

Jag kan bara tänka på en enda sak: tänk att vara DÄR, bo i deras kultur, leva bland människor och naturen som de har DÄR. När jag tänker på att jag faktiskt har möjligheten att i framtiden se allt detta på riktigt och finnas där på riktigt så pumpar mitt hjärta nästan ofattbart snabbt. Allt känns så... Öppet!! Jag förstår inte riktigt. Jag kan göra så mycket. Du kan göra så mycket!?

När som helst så skulle du kunna sätta dig på ett plan som tar dig till ett nytt ställe där "nya" människor lever. Du skulle kunna börja om, utan någon eller något från ditt nuvarande liv. Du skulle kunna välja en helt otippad väg och stanna på den livet ut. Du skulle kunna göra allt! Allt skulle kunna bli annorlunda om du bara fattar ett par beslut. Är det inte bara så otroligt konstigt? Hur kan vi ha möjlighet till det? Lämna allt, börja om, hitta nytt, göra nytt.




(Frågan är bara om det faktiskt skulle göra dig lyckligare eller om du fortfarande skulle känna en slags tomhet inombords.)

"I wrote this for you." -Sara

Yet you still value the things you've lost the most. Because the things you've lost are still perfect in your head. They never rusted. They never broke. They are made of the memories you once had, which only grow rosier and brighter, day by day. They are made of the dreams of how wonderful things could have been and must never suffer the indignity of actually still existing. Of being real. Of having flaws. Of breaking and deteriorating.

Only the things you no longer have will always be perfect.

Om du känner för att bli inspirerad: http://www.iwrotethisforyou.me/

And so it cannot fail. - Sara

“When adults say, "Teenagers think they are invincible" with that sly, stupid smile on their faces, they don't know how right they are. We need never be hopeless, because we can never be irreparably broken. We think that we are invincible because we are. We cannot be born, and we cannot die. Like all energy, we can only change shapes and sizes and manifestations. They forget that when they get old. They get scared of losing and failing. But that part of us greater than the sum of our parts cannot begin and cannot end, and so it cannot fail.”


― John Green, Looking for Alaska

Två unga liv. Vila i frid.

Hör mig bön.
Ta hand om dessa människor, såsom du har lovat.
Ta hand om deras famljer, låt dem finna ro i sorgen.
Ta hand om deras vänner, för vänskap är av guld.
Ta hand om deras hjärtan, för de tillhör nu dig.

Inget är så fruktansvärt som när unga liv går miste.
Inget kan jämföras med sorgen att förlora ett barn.
Inget.

Så ta hand om våra hjärtan, låt inget ont komma ur det här.
Låt sorgen övergå i längtan och längtan övergå i kärlek.
Så att inget hjärta går förlorat.

Ta dem till dig och sätt dem i ditt knä.
För det är där de hör hemma.
Det är där de finner ro.

Vila i frid. Ni är i evigheten nu.

Kärlek i människors hjärtan är en förutsättning för fred på jorden.

Life is fragile. -Sara

En man sitter och väntar på sitt tåg när han plötsligt slutar andas. En folkmassa samlas runtom honom och i hans hand håller numera en munk ett fast grepp och ber för mannen. Ena sekunden var han där, andra sekunden död. Jag antar att det är så det är, antingen är vi här eller så är vi inte. Detta är självfallet mycket hemskt men jag älskar reaktionerna på tågstationen. Munken som ber för mannen och folkmassan som uppmärksammar hans försvinnande... Det spelar liksom ingen roll om de bara är nyfikna och antagligen aldrig tidigare haft kontakt med mannen som nu dött, att faktiskt ändå bry sig om en persons bortgång visar ändå på godhet. Godhet är aldrig något att underskatta, människor är aldrig något att underskatta och livet är aldrig något att underskatta. Ena sekunden här, andra sekunden där - och vart är "där"? Är det bättre där än här? Vad ska vi förvänta oss? Hur kan ett liv som levts i åratal avslutas på en sekund? Hur kan alla känslor och tankar som personen hade försvinna? Where does it all go? 

Let him wash you over. - M

Let the drumbeats wash you over

Let the songs come and take you under

Push the life that brought you here away from you tonight

There's a place where pain can't touch ya

And there's a fire where the heat won't burn ya

It's in the sound of your voice tonight singing in one song

IT SOUNDS JUST RIGHT


Vad handlar denna låt om?

För mig handlar den om Guds närvaro.

Den texten jag tagit ut är refrängen, och när vi läser den rakt av kan vi tolka den ur fler 

vinklar. Vi kan tolka den ur mitt perspektiv som jag nämnde innan, men också ur ett 

sexistiskt perspektiv, om man väljer det. Hehe, men för att komma till skott:

För mig handlar refrängen om att känna att Gud är nära, om att låta honom ta hand om 

min oro, mina problem, och vad som än tynger mig. Att sätta honom före mig själv, för 

när jag gör det ska han bära mig förbi smärta och han ska stoppa alla eldar från att 

bränna mig. Alltså, han ska hjälpa mig förbi de allra svåraste av situationer, för att han 

älskar mig.



I know you'll hear
The power in the way
Your voice can sound
When there's nothing left to say

Vad vill jag säga med detta?

Gud hör mig. Han hör dig. Han väntar på att du ska släppa in honom till den platsen inom 

dig där du är som minst. Där du är helt handfallen och inte vet vilken väg du ska ta. För 

att bygga upp dig, som den underbara person du är menad att vara.

Jag vill säga att även om du som läser detta inte är kristen, och inte har en tanke på att 

Gud finns, så vill han att du ska veta att han älskar dig. LÅT HONOM ÄLSKA DIG.

Vad är du rädd för? Att han faktiskt kanske finns där uppe på ett moln? Är du rädd för att 

han skulle straffa dig? Att han skulle förtrycka dig? Eller är du bara oviss?

Gud straffar inte människan. Han tar oss för dem vi är. Han ser förbi våra brister och 

lättsinniga handlingar. Han kommer inte att döma dig. Om du låter honom älska dig, och 

om du ångrar dina fel kommer han att säga; Jag förlåter dig. Det viktigaste är att du vet 

att jag älskar dig, och att du nu sitter i mitt knä. Här hos mig kan inget skada dig. För jag 

ska skydda sig mot tistlar och törnar. Du sitter i mitt knä nu. 

När Jesus dog på korset tog han all synden ifrån människan. När många kyrkor talar om 

synd pekar de med stora pekfingret. Men vad de glömmer bort i all denna fördömelse är 

att berätta att Du är förlåten!

Att ta emot Jesus i sitt hjärta är ett uttryck som många backar för. Jag ska förklara vad 

det innebär:

Gud vill ha en relation med dig. Såsom du har en relation till dina närmaste vänner. Han 

vill att du ska berätta för honom hur du mår. Han vill att du ska be honom om vägledning 

och råd. Han vill vägleda dig mot det syfte du föddes att fylla. För att DU är VIKTIG.

Lyft blicken och säg, kom och bo i mitt hjärta, och visa mig den väg jag är menad att gå.

GUD TYCKER ATT DU ÄR VIKTIG.

CLOSING TIME. -Sara

Every new beginning comes from some other beginning's end.

Do you want the truth or something beautiful?

Prophet took my hand on all saints day
He preached the values of deception
Changing shadows by a shapeshifter rules
Tales are never just for fools
The court of concience came before me
Presenting me with a heavenly angel
You took my hand and ask me, truth aside
To his questions I replied
Do you want the truth or something beautiful?
Just close your eyes and make believe
Do you want the truth or something beautiful?
I am happy to decieve you
He stood as tall as redwood trees
Drank tea from a sseamstress thimble
Didn't want to speak, the honest truth
So I spit out lies that aimed to soothe
Do you want the truth or something beautiful?
Just close your eyes and make believe
Do you want the truth or something beautiful?
I am happy to decieve you
Secrets, lying, falling veils
I can be who you want me to be
Sacred, lies in, telling tales
I can be who you want me to be
But do you want me?
Do you want the truth or something beautiful?
Just close your eyes and make believe
Do you want the truth or something beautiful?
I am happy to decieve you
Sacred lies in, tellng tales
I can be who you wants me to be
But do u want me?

All I want to do is be more like me and be less like you. - Sara

Tog bort det förra inlägget, dålig stämning i bloggen!"!#¤%!"

 Linkin Parks gamla låtar ger mig rysningar i hela kroppen eftersom de påminner så mycket om när jag satt i pappas bil och lyssnade på radio när jag var yngre, älskar deras låtar fortfarande något brutalt. Så jag tycker ni ska lyssna på Numb, New Divide, Breaking The Habit och In The End och må lite bra innan sovdags, varsågod:

Love is the finest thing around. -Sara

Här skulle jag och Tobias precis ut och bada/sola i Spanien för dryygt en vecka sedan.. Saknar redan värmen och att bara få vara med Tobias varje dag och somna intill honom varje kväll och vakna upp bredvid honom varje morgon. Jag älskar dig killen, mestast.

Introduce yourself - Mathilda

Har du någon gång tänkt på vad som skulle vara annorlunda om vi människor här på jorden inte kunde kommunicera med varandra varken med teckenspråk eller tal?
Hur skulle du bete dig då?
Hur skulle du introducera dig själv?
Hur skulle dina handlingar spegla din personlighet?
Hur skulle dina handlingar se ut?

Tänk på detta så återkommer jag med en uppföljare.

vision of love! -Mathilda

We don't need to say we don't got the time when someone needs somebody,
With a little faith and a little song, We can't go wrong!

When a heart breaks and the world shakes,
Will we stand for the vision of love?
When a tear falls and the fear calls,
Will we stand for the vision of love?

När jag i söndags lämnade Sollentuna med pendeltåg grät jag. Helt ärligt och utan att känna det besvärligt. Jag kände mig otroligt ensam. Så jag grät. Tyst rullade tår efter tår nedför min kind och droppade ned på min jacka. Efter Helenelund station möttes min blick av en äldre man, kanske var han runt 60, och han såg att jag grät. Han kom inte fram och tröstade mig, utan istället såg jag att tår efter tår började rulla utefter hans kinder. Våra blickar möttes igen och han nickade mot mig. Som en uppmuntran. Jag kände mig så tacksam över att någon såg mig. Såg min ensamhet. Delade min ensamhet. Inte kunde han veta att detta skulle komma att betyda otroligt mycket för mig. Om jag träffar honom igen ska jag berätta det för honom. Det var trots allt inte sista gången som jag kommer att åka pendel 36 mot Östertälje.

JAG LEVER! - Mathilda

Åh jisses eller liknande?
Har jag mitt i mitt viktiga och händelserika liv helt glömt bort bloggen?
Det är ju här jag går i terapi... Eller nått?

Jag lever, jag har inte dött.
Jag pluggar och sliter mitt liv i bitar för min utbildnings skull.
Vissa dagar hatar jag mitt liv, och vissa tvärtom.

Musiken är min vän. Min bästa vän.
Fick denna låt skickad till mig av min favoritkille på jorden!
Mycket bra låt:

Kanske inte världens längsta inlägg, men en bra comeback tycker jag.

Nu ska här pluggas kemi! CIAO!

"I wrote this for you" - Sara

After you're gone, people will forget your name, no matter how important it was, and your face, no matter how pretty it was, and what you said, no matter how clever any of it sounded.

The things you've done will crumble and fade and the places you once loved, will change and be given new names.

You are only here for a moment and it last exactly one lifetime.

Travel around the world. -Sara

Ställen som jag har varit på(och kommer ihåg samt stannat i längre än att kört igenom):

Frankrike(Paris)
Storbritannien(London x 2)
Spanien(Barcelona, Palma de Mallorca, Torrevieja och något ställe jag inte kommer ihåg vad det heter)
USA(Melbourne, Orlando- båda i Florida)
Grekland(Samos)
Polen(Warsawa)
Tyskland(Berlin tror jag att vi var i?)
Finland
Norge
Danmark

Ställen som jag vill besöka:
Singapore
Kina
Japan
Ryssland
Nya Zeeland
Andra ställen i USA
Brasilien(Rio De Janeiro och se de långa stränderna samt statyn på berget)
Australien
Något land i Afrika
Storbritannien igen
Frankrike igen
Italien
Irland
Island(men dit ska jag ju om

Kort sagt resten av världen.
wey let's hope I'll get to visit some of them ok? cross your fingers for me!!

Rooftop Infinity Edge Pool i Singapore

Rio De Janeiro

Irland

Grand Canyon

Nya Zeeland

Drop the world. - Sara

Mathilda verkar ha slutat skriva här men det betyder inte att jag gör det, i alla fall inte än.. HEHE.(Få dåligt samvete/bli stressad eller whatevaah och skriv lite kloka saker som jag kan läsa Mathilda)

Så. Kvällens tanke lyder följande: Tänk om stjärnor skapats eftersom Gud visste att människor skulle se upp på natthimlen och få hopp? Tänk om det är en av anledningarna? För varför finns de annars så långt borta och är så stora? Allt är så perfekt utformat och det är så häftigt att vi faktiskt har liv på jorden, jag tror inte att det kan vara en slump, tror du? Stjärnor exempelvis alltså, kan de finnas där för att någon människa varje natt ska se upp på himlen och bli glad, rädd(på ett bra sätt förhoppningsvis), förundrad eller liknande? Kanske räddar det någon varje natt från att fokusera på alla problem i våra liv. Att allt är så komplicerat utfört i denna värld måste bero på att ingenting är halvdant gjort av Honom. För om detta är fallet så fungerar det i alla fall för mig, I'm in love with the night-sky.

One thing remains. - Sara

Give me love

Matt Corby. - Sara

När jag är lite trött på människor och livet så är Matt Corby guld värt, egentligen är han väl det annars också. Denna mans röst får mig att rysa och känna större kärlek för musik än vad man skulle kunna tänka sig, DÅ betyder det att man gillar något alltså. Hans "första" låt som fick mig att känna så är inte denna ovan utan den heter "brother" och är minst lika bra. Älskade älskade älskade musik.  Vad vore jag utan dig om inte ett tomt, svart hål?!!!!!!!

Don't let someone who hates the world cause you to hate it too. Behind the clouds is a Golden sun and a sky that's full of Blue. -Sara

Kom precis på en sak. Hur lätt är det inte att bli övertygad om att vissa saker är omöjliga? Vet inte om ni förstår min tanke så ska utveckla lite.. Tänk dig, du möter varje vecka en ganska stor grupp människor och pratar med många utav dessa, vissa varje dag. Låt oss säga att personen du senast pratade med innan du somnade igår var någon som för länge sedan gett upp sitt mål för att vägen dit var för krokig. Skulle ni, du och denne person, då ha ett samtal där personen bidrar med sin negativa attityd mot målet som aldrig blev nått, ett mål som du kanske har i nuläget, så tror jag att vi ibland undermedvetet tar in mycket av denna negativa attityd och ger upp. Kanske vaknade du upp idag och insåg att du blivit alltmer osäker på det du ursprungligen ville göra? Allt på grund av att du mötte EN "fel" person som på något sätt fick dig att ändra tankar. Hur sjukt är inte det? Undrar hur många gånger man råkat ut för detta, haft en plan men ångrat sig eftersom att "grannen inte klarade det". Vem säger att DU inte skulle klara det? Follow your dreams people!!!!! Ta råd från andra men ge inte upp allt för lätt!!! Peaceeeeeeeee brothas and sistahs

Kurtis. -Sara

HUR jag inte kan förstå hur en pappa kan se sina 11- och 14-åriga döttrar i ögonen, krama om dom och låta de gå ut genom dörren till sin lägenhet och veta att det är sista gången det skulle ske. HUR jag inte kan förstå att viljan helt försvunnit för att leva vidare och försöka lösa det som gått fel. HUR jag inte kan förstå modet till att ta sitt eget liv, HUR jag inte kan förstå att se ett tåg närma sig och välja att stå kvar och invänta det. Jag är inte arg, jag har aldrig varit arg på min pappa för detta, jag får bara en konstig känsla i magen av att se gamla bilder och läsa breven från honom. Illamående. Lite för hans handlingar, kanske, men mest är det känslan av att det ofta inte känns som om han någonsin funnits. Om han hörde mig säga det, om han läser mig skriva det nu, skulle han fortfarande ha handlat som han gjorde? Ingen pappa kan väl vilja se sin dotter tappa minnet av honom.

Jag var liten då, 2007, 11 år gammal.. Det är fortfarande mer år som jag spenderat med honom än utan honom men livet jag lever nu är så skilt från det livet jag hade då. Så många gånger jag har gått igenom minnen och röster, utseende och allt annat som hade med pappa att göra, det borde knappt vara möjligt att glömma honom. Men hans röst minns jag inte helt, hur mycket jag än försöker. Det känns läskigt. Jag är inte lika ledsen längre, jag är ganska "numb"(engelskt ord som förklarar bättre än svenska)... Om han läste det nu, vad skulle han göra? Hur skulle han reagera?

Jag älskar min pappa och har många minnen av honom men det som har börjat försvinna lite är det som bygger upp personen och personligheten; leendet, rösten, kramarna, pussarna på pannan, de ord han använde mycket, smaken av hans mat och allt sådant där, sådant som gjorde min pappa till min pappa. Det är svårt att komma över en förlust av en förälder. Jag tycker inte att det var själviskt gjort av honom, jag tror bara att han hade grävt ner sig så pass långt i depression att tankarna hamnade på fel spår och drivkraften var för stor att stå emot helt ensam. Därför kan jag inte annat än förlåta honom och hoppas att hans död gav honom frid. Men VARFÖR det blev som det blev kan jag inte lista ut och konsekvenserna efter det är något att lära sig leva med.

I alla fall, för att du som läser detta ska få ut något av detta inlägg: se förbi era olikheter och uppskatta era föräldrar. Det kan vara svårt men kärlek är ingenting man kommer ångra tror jag. Jag har i alla fall turen att vara omringad av många andra fina människor, däribland min andra förälder mamma som är fruktansvärt bra.

Fear, hope and everything in between. -Sara

Djupa tankar följer mig vart jag än går. Jag kan inte lyssna på en låt eller se en bild utan att tänka på den bakomliggande meningen. Kan ni då tänka er hur hela världen förvirrar mig? Hur hela världen borde förvirra alla, inklusive du som läser det här. Vad tänker ni när ni ser upp på stjärnhimlen om kvällarna? Hela jag dör lite varje gång av förundran men också av skräck. Vad finns där ute? Och varför är jorden så liten?

Den som orkar kan kolla på denna GIF så ni förstår hur SMÅ vi är, hur SMÅ våra problem är och hur STOR rymden är. Blir ni inte rädda? Jag avlider ju lite. Här sitter jag och grubblar över småsaker som att jag spillde ut ett glas vatten tidigare idag och någonstans där ute finns en planet/stjärna som i storleksjämförelse skulle göra mig till en totalt betydelselös liten fjärt. LIKSOM VA. VARFÖR FINNS JAG ENS SOM ÄR SÅ LITEN.

Svaret på min fråga kan inte förklaras på annat sätt än att något finns bakom det hela. Jag tror att det är Gud. Det gör mig inte till en bättre människa än någon annan men det gör mig inte till en sämre heller. Det gör inte att jag förstår mig på världen men det gör att jag på något sätt ändå vill leva i den. Det gör inte att livet blir lätt att leva men det gör det lättare att möta det svåra. 

It's really a win-win-situation in my eyes.. När jag nu lever och har ett hopp som jag upplever hjälper mig så ger det mig ingenting annat än kärlek och lycka. Skulle det visa sig att jag trott "fel" då jag dör så är jag ju ändå död och då känns kärlek och lycka fortfarande som en bra livsstil att ha följt, tror jag. Så ja, jag tror på Gud, trots att jag gör mycket dumt och kämpar för att hålla mig till de principer som följer med i att tro på en Gud så tror jag att han finns. Det bästa av allt med detta hela "allt är stort, vi är små, problem är små" är att människors elaka åsikter inte borde röra mig i ryggen. Om jag lever efter det jag tror på och det jag tror Gud vill göra så är jag 99% säker att jag kommer sitta som en gammal tant om 70 år och vara lycklig.

SÅ. ETT DJUPT INLÄGG SERVERADES DENNA LÖRDAGSNATT. TÄNK PÅ ATT DET FINNS MYCKET FINT SOM ÄR MER VÄRT ATT LÄGGA TID PÅ ÄN DE SMÅ PROBLEMEN. DESSUTOM, ALLT SOM HAR KÄRLEK I SIG TROR JAG INTE ÄR LITET, KÄRLEKEN ÄR DET STÖRSTA AV ALLT. JAPP. HEJÅHÅ.

the ones who are crazy enough to think they can change the world are the ones that does. -sara

God dag kära vänner(eller vilka det nu är som läser). Längesedan. Jag är mitt uppe i mitt sommarlov och det känns så skönt! Det är inte förrän nu när jag hamnat i Söderhamn med släktingar som jag börjat inse att snart är det över. Friheten, spontaniteten, planerandet för roliga saker, bad, sol(inte för att den har varit så mycket att hurra över än så länge då den gömmer sig så fint bakom molnen mestadels), allt sånt där. Ännu är det i alla fall en månad kvar men det känns ändå som att det går för snabbt mot slutet. Jag ser en positiv sak med att börja skolan igen, detta år går jag 2an och det är bara ett år kvar tills studenten efter 2an. Jag har ganska lätt i skolan, tycker det är intressant att lära mig och har fina klasskompisar men jag gillar bara inte plikten man har till skolan... Att gå dit varje morgon, spendera dagarna där för att sedan plugga ännu mer hemma och förlora den fritid man har till att vara trött och inte orka göra något. Jag är verkligen inte en människa av rutiner, i alla fall inte rutiner som är så fruktansvärt tråkiga.

Efter skolan vill jag mest av allt ta mitt pick och pack åka utomlands, bo vid någon strand, kanske ta ett helt okej jobb och ha en bra vän alternativt pojkvän vid min sida. Jag vill åka runt till ställen som är vackra. Jag vill träffa människor. Jag vill hjälpa människor. Se saker. Höra saker(musik). Bara vara. Göra saker. Lite blandat. När jag känner en hemlängtan till Sverige vill jag komma tillbaka och plugga vidare på högskolan om jag har motivation till det. Mest av allt vill jag bara uppleva saker, här och där och där och där. Japp. See you. SMILESMILESMILE.

Wiggle wiggle wiggle wiggle wiggle YEAH!

JAG ÄLSKAR MITT JOBB!

Tack Gud för den här chansen!

Och tack för mina underbara arbetskamrater!

Footprints

En inre renovering

Just nu håller jag på att renovera ett av gårdshusen här på farm-Arvidsson. Där ska jag sedan bo lycklig till studenten. Förhoppningsvis blir huset klart till slutet av september, men jag måste jobba hårt.
För tillfället har jag och min far reglat upp taket, för att kunna isolera, sedan kom en god vän till mig hit och hjälpte mig med isoleringen. Så snart är innertaket klart! känns underbart! Huset är från 1600-talet och ingen har brytt sig särskilt mycket om att ta hand om det och göra någonting med det.

Detta får mig att tänka på hur viktigt det är att ta hand om sitt inre. Att vårda både sitt välmående och sin själ. För ingenting är viktigare än att må bra, tycker jag.
För i början av sommarlovet (precis när all stress hade lagt sig, midsommarafton var över och jag kunde äntligen vila ut) blev jag riktigt sjuk. Jag förstod inte var det kom ifrån, eller varför. Senare pratade jag med min läkare som sa att jag var utbränd. Utbränd? HAH! vilket skämt! jag är ung och pigg. Inte kan väl JAG vara utbränd? Men jo, absolut. Så var det! Konstig, eller hur?
Jag finner det fortfarande komiskt att jag skulle vara utbränd av att ha stressat klart allt skolarbete samt inte sovit ordentligt. Det känns avlägset. Men jag har fått order att ta det lugnt och inte stressa mig fram.
Det är viktigt att vårda sitt inre. Att vara utbränd handlar inte mest om fysisk ansträngning, utan psykisk. Så ta hand om er kära läsare, och håll alltid strumporna torra, så att säga.

"Reality is merely an illusion, albeit a very persistent one."

“Reality is merely an illusion, albeit a very persistent one.”

“Reality is merely an illusion, albeit a very persistent one.”

“Reality is merely an illusion, albeit a very persistent one.”

“Reality is merely an illusion, albeit a very persistent one.”

“Reality is merely an illusion, albeit a very persistent one.”

“Reality is merely an illusion, albeit a very persistent one.”

“Reality is merely an illusion, albeit a very persistent one.”

“Reality is merely an illusion, albeit a very persistent one.”

“Reality is merely an illusion, albeit a very persistent one.”

“Reality is merely an illusion, albeit a very persistent one.”

“Reality is merely an illusion, albeit a very persistent one.”

“Reality is merely an illusion, albeit a very persistent one.”

“Reality is merely an illusion, albeit a very persistent one.”

“Reality is merely an illusion, albeit a very persistent one.”

“Reality is merely an illusion, albeit a very persistent one.”

“Reality is merely an illusion, albeit a very persistent one.”

“Reality is merely an illusion, albeit a very persistent one.”

“Reality is merely an illusion, albeit a very persistent one.”

“Reality is merely an illusion, albeit a very persistent one.”

“Reality is merely an illusion, albeit a very persistent one.”

“Reality is merely an illusion, albeit a very persistent one.”

“Reality is merely an illusion, albeit a very persistent one.”

“Reality is merely an illusion, albeit a very persistent one.”

“Reality is merely an illusion, albeit a very persistent one.”

“Reality is merely an illusion, albeit a very persistent one.”

“Reality is merely an illusion, albeit a very persistent one.”

“Reality is merely an illusion, albeit a very persistent one.”

“Reality is merely an illusion, albeit a very persistent one.”

“Reality is merely an illusion, albeit a very persistent one.”

“Reality is merely an illusion, albeit a very persistent one.”

“Reality is merely an illusion, albeit a very persistent one.”

“Reality is merely an illusion, albeit a very persistent one.”

“Reality is merely an illusion, albeit a very persistent one.”

“Reality is merely an illusion, albeit a very persistent one.”

“Reality is merely an illusion, albeit a very persistent one.”

“Reality is merely an illusion, albeit a very persistent one.”

“Reality is merely an illusion, albeit a very persistent one.”

Vad betyder det? Att vara här? Att leva? Varför sa Einstein så här?
Vad är verklighet? Vad är en illusion? Hur kan vi veta att vi lever?
Jag vet att jag lever. Vet du?

Peace and love maaaaaaaaaaan -Sara

Mumford and sons kommer till P&L och jag är såhäääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääär glad!!!!! Får hoppas innerligt att jag inte jobbar då så att jag kan se dem. Sjukt vad kul det kommer bli! Längtar.

To die by your side Is such a heavenly way to die. -Sara

The Smiths. I love'em.

Rubrik. -Sara

Ibland undrar jag hur jag tänker när jag går in på denna blogg och skriver ett inlägg om hur bra livet är när det egentligen pågår så mycket dumt, det pågår alltid så mycket dumt, och min hjärna överbelastas av fel tankar. På något sätt känns det kanske bäst att skriva när allt är på topp, när jag drömmer om framtiden, när jag känner mig fin/bra/duktig/kul och allt sådant där men en människa kan inte alltid vara på det humöret. Ibland är jag nere, oförståelig och tom. Helt utan anledning kan jag känna mig så kall. Det tjänar inte till att fråga vad som är fel då för något svar kan jag inte ge. Människor kan kännas som från en annan planet ibland, så långt ifrån och så annorlunda från mitt jag. Det gör mig trött. Sedan finns det så mycket hemskt som jag ofta väljer att inte se; så många människor som dör, dödar, blir utnyttjade, utnyttjar, förlorar sina värderingar, blir deprimerade, förlorar hoppet, förlorar sig själva. Sådant får mig att känna mig maktlös. Jag vet inte om alla tänker på dessa saker nu och då, jag hoppas det men samtidigt inte. För visst mår vi väl bra av att blunda för det dåliga och öppna oss för det bra? Eller åtminstone se förbi felstegen för att se den större bilden? För jag tror att det är det som får mig att våga drömma och hoppas; i det stora hela ser jag livet som något fint och som en gåva.

Fast ibland är det tomt och står still. Ibland gör det ont och känns meningslöst. Ibland är det bara oförståeligt. Men in the end of the day så får man ta sig samman och tro att det kommer dagar då du kan göra skillnad för någon och veta att det finns en mening med ditt liv. En mening som överröstar allt som varit(och är) så in i bomben drygt. Bigger things awaits behind those clouds.

Typ så.

Kicking my heals alone

Tänkte bara dela med mig av en gó låt!

Sommar sommar sommar, you make me a happy woman.

Ledig idag! Ledig imorgon och dagen efter det och dagen efter det ska vi bara fika och dagen efter det ska vi bada, fika och få reda på lite betyg och dagen efter det är det sommarlooov! Igår var alla tjejer i klassen hemma hos Eliza och tränade magmusklerna med skrattattacker. Säger som mcdonalds, I'm loving it.

So if you flash your heart I won't mistreat it. Promise. - Sara

I feel like it's time to bring something to the table(blog?) for me right now.

Börjar med denna låt som är så stört bra. Lillkillen i början av musikvideon får mitt hjärta att smälta lite. Söt.

Annars då? Jo det är bra. Det sista skolarbetet är i princip avklarat och jag är redo för sommarlov. Ser ut genom fönstret just nu och möts av moln på himlen och en sol som inte helt ännu gått ner, det är fint. Jag älskar naturen. Jag älskar inte att vara ute i skogar och vara ordentlig men jag älskar bara känslan av att se solen gå ner en jobbig(eller varför inte jättebra?) dag. Jag älskar att gå genom stora parker och se på träd, blommor och gräsmattor som sträcker sig längre än jag kan se. Jag älskar London. Fullkomligt förälskad i deras storstad som bryts av med stora vackra parker. Någon dag vill jag bo där. Andas deras luft och prata deras språk med deras accent. Jag älskar mycket. Människor, språk, byggnader, musik, upplevelser, mat, nya ställen. Så mycket fint som jag vill uppleva, jag behåller fortfarande hoppet för att jag en dag kommer se tillbaka på mitt liv och glädjas över alla vackra stunder jag fått uppleva. Vägrar ge upp. Vägrar nöja mig. Vägrar leva mitt liv på en annan människas villkor. Jag vill leva för att se och göra saker. Många olika saker.

Livet är gott, alltså. Mest det jag ville ha sagt!