Ibland undrar jag hur jag tänker när jag går in på denna blogg och skriver ett inlägg om hur bra livet är när det egentligen pågår så mycket dumt, det pågår alltid så mycket dumt, och min hjärna överbelastas av fel tankar. På något sätt känns det kanske bäst att skriva när allt är på topp, när jag drömmer om framtiden, när jag känner mig fin/bra/duktig/kul och allt sådant där men en människa kan inte alltid vara på det humöret. Ibland är jag nere, oförståelig och tom. Helt utan anledning kan jag känna mig så kall. Det tjänar inte till att fråga vad som är fel då för något svar kan jag inte ge. Människor kan kännas som från en annan planet ibland, så långt ifrån och så annorlunda från mitt jag.
Det gör mig trött. Sedan finns det så mycket hemskt som jag ofta väljer att inte se; så många människor som dör, dödar, blir utnyttjade, utnyttjar, förlorar sina värderingar, blir deprimerade, förlorar hoppet, förlorar sig själva.
Sådant får mig att känna mig maktlös. Jag vet inte om alla tänker på dessa saker nu och då, jag hoppas det men samtidigt inte. För visst mår vi väl bra av att blunda för det dåliga och öppna oss för det bra? Eller åtminstone se förbi felstegen för att se den större bilden? För jag tror att det är det som får mig att våga drömma och hoppas; i det stora hela ser jag livet som något fint och som en gåva.
Fast ibland är det tomt och står still. Ibland gör det ont och känns meningslöst. Ibland är det bara oförståeligt. Men in the end of the day så får man ta sig samman och tro att det kommer dagar då du kan göra skillnad för någon och veta att det finns en mening med ditt liv. En mening som överröstar allt som varit(och är) så in i bomben drygt. Bigger things awaits behind those clouds.
Typ så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar