All of these lines across my face tell you the story of who I am. - Mathilda

Jag har alltid varit en ambitiös människa. Alltid kämpat mot högsta betygen. Alltid nått mina mål. Alltid orkat ta mig hela den långa vägen MOT, och ofta långt utöver, mitt mål. Men just nu står det stilla. Jag har ingen inspiration, ingen ork och inget intresse till något annat än att träna, äta och kolla på serie efter serie efter serie. 
Mitt liv just nu går helt enkelt ut på att försöka bygga upp mig själv igen. Det känns som om jag har ätit på min själ ett långt tag. Jag känner mig ensam, även om jag har många goda vänner, min familj och en pojkvän som stöttar mig mer än jag någonsin kunnat önska. Men det här grundar sig i något jag inte ens vet själv. Något får mig att känna mig ensam.

Vad vill jag säga med det här?
Vill jag bara "bitch some shit out" eller har jag en poäng med vad jag skriver?
Jag vill säga att det är OKEJ att ta en paus från livet. Bara för ett tag, för att fundera ut vad vi vill i livet. För ibland behöver man en PAUS. Att bara göra ingenting. Att göra ingenting är nyttigare än ni tror.
Jag har hunnit baka massor av pepparkakor, gjort 10 olika sorters julgodis och läst en bok om självhjälp. DET NI! 
"Åh vad fjantigt! en bok om självhjälp?! PLEASE."
Knip igen säger jag! Man kan aldrig lära sig nog mycket om sig själv! Jag lär mig nya saker om mig själv varje dag. Idag lärde jag mig följande:

As human beings, our greatness lies not so much in being able to remake the world - that is the myth of the atomic age - as in being able to remake ourselves. - Mahatma Ghandi

Därav rättfärdigar jag min paus från mitt hektiska ambitiösa liv!
Folk tycker att jag går för långt när jag säger upp allt runtomkring mig, för en vecka eller två. (jag kan med handen på hjärtat säga att det snart är uppe i tre). Men jag behöver det. Mina lärare håller med mig. Dom är inte på mig att lämna in uppgifter, göra prov, eller något sådant. De vet att det kommer en vecka i februari då det rasslar till i deras mail och där ligger alla mina uppgifter och väntar på att betygsättas och läsas. Jag vet att detta kan tyckas vara ett hemskt beteende.
"TÄNK om ALLA elever skulle göra samma sak!?"
Men TÄNK vilken tur att de inte gör det säger jag då. 

Peace out bitches. (Ja man kan faktiskt svära även fast man tror på Gud.)

Finding something in the noise. -Sara

Jag tror inte att det är svårt att veta vad ens livsöde är, jag tror dock att det är svårt att lyssna till det och framför allt att följa det. Det är så mycket ljud, så mycket stress, så många människor, så många åsikter, så mycket prat och så mycket elände. Ibland glömmer vi bort att lyssna på oss själva. Ibland hörs andras röster starkare än din egen och ibland fokuserar vi för mycket på normen istället för det vi är ämnade att vara/bli/göra(som är allt annat än "normen").

Kan det verkligen vara menat att vi alla ska gå mot samma öde? Är det menat att vi ska följa en norm och nöja oss med det? Jag tror inte det.

Svaret till ditt "livsöde" ligger inom dig själv. Det du känner en eld för är det du är ämnad att göra. För min del är det ganska uppenbart vad jag ska göra... Jag ska resa. Jag ska se världen och träffa människor av alla dess slag och hjälpa till. Det är det jag brinner för och det är det jag vill se i min framtid. Drömmar är till för att följas. Nekar du dina drömmar så tror jag att du på ett sätt nekar dig själv.

I en bok jag läste ut igår(som för övrigt är en bragd i sig själv, Sara Hedman läste ut en bok!!) så läste jag något ganska hemskt men ändå vackert. Det stod om en pojke som mötte en man och vid första ögonkontakt kunde pojken bara se en sak i mannens ögon: död. Mannen levde fysiskt men var död psykiskt. Hur? Eftersom att han hade nekat sina drömmar, sitt öde. Låter det skumt? Läskigt? Ganska knäppt? Jag vet, det är väl skumt, läskigt och ganska knäppt... En människa kan väl inte vara död när han lever? Eller? För tänk om det är just det som så många i vår värld är idag, levande döda. Inte villiga att gå den extra milen för att göra sitt liv till något speciellt och meningsfullt utan istället nöjer sig med normen eller strävar efter ytliga saker som tycks tillfredsställa för stunden. Tänk om det är därför som så mycket är fel och orättvist, tänk om det är detta system och denna "massproduktion" av likartade människor som krossar drömmar och som leder oss bort från våra öden och in i någon slags gemensam tillflykt... Som i sin tur får världen att fokusera på "fel" saker och stanna av. För ibland är det just så jag upplever världen, som en plats som på många ställen stannat av och fastnat i något... Fel.

Att veta vad du brinner för eller vad du kan komma att brinna för i framtiden är inte svårt om du verkligen fokuserar. Allt ljud, all stress, alla människor, alla åsikter, allt prat och allt elände är inte det som sätter stopp för dina drömmar. Dessa saker är bara hinder, murar, som finns till för att du ska ta dig förbi dem. Det som sätter stopp för dina drömmar är du, ingen annan och inget annat.

Det som är så lyckosamt dock är att det även är du som har möjligheten att öppna dig för dina drömmar och välja att leva när du lever.