Drop the world. - Sara

Mathilda verkar ha slutat skriva här men det betyder inte att jag gör det, i alla fall inte än.. HEHE.(Få dåligt samvete/bli stressad eller whatevaah och skriv lite kloka saker som jag kan läsa Mathilda)

Så. Kvällens tanke lyder följande: Tänk om stjärnor skapats eftersom Gud visste att människor skulle se upp på natthimlen och få hopp? Tänk om det är en av anledningarna? För varför finns de annars så långt borta och är så stora? Allt är så perfekt utformat och det är så häftigt att vi faktiskt har liv på jorden, jag tror inte att det kan vara en slump, tror du? Stjärnor exempelvis alltså, kan de finnas där för att någon människa varje natt ska se upp på himlen och bli glad, rädd(på ett bra sätt förhoppningsvis), förundrad eller liknande? Kanske räddar det någon varje natt från att fokusera på alla problem i våra liv. Att allt är så komplicerat utfört i denna värld måste bero på att ingenting är halvdant gjort av Honom. För om detta är fallet så fungerar det i alla fall för mig, I'm in love with the night-sky.

One thing remains. - Sara

Give me love

Matt Corby. - Sara

När jag är lite trött på människor och livet så är Matt Corby guld värt, egentligen är han väl det annars också. Denna mans röst får mig att rysa och känna större kärlek för musik än vad man skulle kunna tänka sig, DÅ betyder det att man gillar något alltså. Hans "första" låt som fick mig att känna så är inte denna ovan utan den heter "brother" och är minst lika bra. Älskade älskade älskade musik.  Vad vore jag utan dig om inte ett tomt, svart hål?!!!!!!!

Don't let someone who hates the world cause you to hate it too. Behind the clouds is a Golden sun and a sky that's full of Blue. -Sara

Kom precis på en sak. Hur lätt är det inte att bli övertygad om att vissa saker är omöjliga? Vet inte om ni förstår min tanke så ska utveckla lite.. Tänk dig, du möter varje vecka en ganska stor grupp människor och pratar med många utav dessa, vissa varje dag. Låt oss säga att personen du senast pratade med innan du somnade igår var någon som för länge sedan gett upp sitt mål för att vägen dit var för krokig. Skulle ni, du och denne person, då ha ett samtal där personen bidrar med sin negativa attityd mot målet som aldrig blev nått, ett mål som du kanske har i nuläget, så tror jag att vi ibland undermedvetet tar in mycket av denna negativa attityd och ger upp. Kanske vaknade du upp idag och insåg att du blivit alltmer osäker på det du ursprungligen ville göra? Allt på grund av att du mötte EN "fel" person som på något sätt fick dig att ändra tankar. Hur sjukt är inte det? Undrar hur många gånger man råkat ut för detta, haft en plan men ångrat sig eftersom att "grannen inte klarade det". Vem säger att DU inte skulle klara det? Follow your dreams people!!!!! Ta råd från andra men ge inte upp allt för lätt!!! Peaceeeeeeeee brothas and sistahs

Kurtis. -Sara

HUR jag inte kan förstå hur en pappa kan se sina 11- och 14-åriga döttrar i ögonen, krama om dom och låta de gå ut genom dörren till sin lägenhet och veta att det är sista gången det skulle ske. HUR jag inte kan förstå att viljan helt försvunnit för att leva vidare och försöka lösa det som gått fel. HUR jag inte kan förstå modet till att ta sitt eget liv, HUR jag inte kan förstå att se ett tåg närma sig och välja att stå kvar och invänta det. Jag är inte arg, jag har aldrig varit arg på min pappa för detta, jag får bara en konstig känsla i magen av att se gamla bilder och läsa breven från honom. Illamående. Lite för hans handlingar, kanske, men mest är det känslan av att det ofta inte känns som om han någonsin funnits. Om han hörde mig säga det, om han läser mig skriva det nu, skulle han fortfarande ha handlat som han gjorde? Ingen pappa kan väl vilja se sin dotter tappa minnet av honom.

Jag var liten då, 2007, 11 år gammal.. Det är fortfarande mer år som jag spenderat med honom än utan honom men livet jag lever nu är så skilt från det livet jag hade då. Så många gånger jag har gått igenom minnen och röster, utseende och allt annat som hade med pappa att göra, det borde knappt vara möjligt att glömma honom. Men hans röst minns jag inte helt, hur mycket jag än försöker. Det känns läskigt. Jag är inte lika ledsen längre, jag är ganska "numb"(engelskt ord som förklarar bättre än svenska)... Om han läste det nu, vad skulle han göra? Hur skulle han reagera?

Jag älskar min pappa och har många minnen av honom men det som har börjat försvinna lite är det som bygger upp personen och personligheten; leendet, rösten, kramarna, pussarna på pannan, de ord han använde mycket, smaken av hans mat och allt sådant där, sådant som gjorde min pappa till min pappa. Det är svårt att komma över en förlust av en förälder. Jag tycker inte att det var själviskt gjort av honom, jag tror bara att han hade grävt ner sig så pass långt i depression att tankarna hamnade på fel spår och drivkraften var för stor att stå emot helt ensam. Därför kan jag inte annat än förlåta honom och hoppas att hans död gav honom frid. Men VARFÖR det blev som det blev kan jag inte lista ut och konsekvenserna efter det är något att lära sig leva med.

I alla fall, för att du som läser detta ska få ut något av detta inlägg: se förbi era olikheter och uppskatta era föräldrar. Det kan vara svårt men kärlek är ingenting man kommer ångra tror jag. Jag har i alla fall turen att vara omringad av många andra fina människor, däribland min andra förälder mamma som är fruktansvärt bra.

Fear, hope and everything in between. -Sara

Djupa tankar följer mig vart jag än går. Jag kan inte lyssna på en låt eller se en bild utan att tänka på den bakomliggande meningen. Kan ni då tänka er hur hela världen förvirrar mig? Hur hela världen borde förvirra alla, inklusive du som läser det här. Vad tänker ni när ni ser upp på stjärnhimlen om kvällarna? Hela jag dör lite varje gång av förundran men också av skräck. Vad finns där ute? Och varför är jorden så liten?

Den som orkar kan kolla på denna GIF så ni förstår hur SMÅ vi är, hur SMÅ våra problem är och hur STOR rymden är. Blir ni inte rädda? Jag avlider ju lite. Här sitter jag och grubblar över småsaker som att jag spillde ut ett glas vatten tidigare idag och någonstans där ute finns en planet/stjärna som i storleksjämförelse skulle göra mig till en totalt betydelselös liten fjärt. LIKSOM VA. VARFÖR FINNS JAG ENS SOM ÄR SÅ LITEN.

Svaret på min fråga kan inte förklaras på annat sätt än att något finns bakom det hela. Jag tror att det är Gud. Det gör mig inte till en bättre människa än någon annan men det gör mig inte till en sämre heller. Det gör inte att jag förstår mig på världen men det gör att jag på något sätt ändå vill leva i den. Det gör inte att livet blir lätt att leva men det gör det lättare att möta det svåra. 

It's really a win-win-situation in my eyes.. När jag nu lever och har ett hopp som jag upplever hjälper mig så ger det mig ingenting annat än kärlek och lycka. Skulle det visa sig att jag trott "fel" då jag dör så är jag ju ändå död och då känns kärlek och lycka fortfarande som en bra livsstil att ha följt, tror jag. Så ja, jag tror på Gud, trots att jag gör mycket dumt och kämpar för att hålla mig till de principer som följer med i att tro på en Gud så tror jag att han finns. Det bästa av allt med detta hela "allt är stort, vi är små, problem är små" är att människors elaka åsikter inte borde röra mig i ryggen. Om jag lever efter det jag tror på och det jag tror Gud vill göra så är jag 99% säker att jag kommer sitta som en gammal tant om 70 år och vara lycklig.

SÅ. ETT DJUPT INLÄGG SERVERADES DENNA LÖRDAGSNATT. TÄNK PÅ ATT DET FINNS MYCKET FINT SOM ÄR MER VÄRT ATT LÄGGA TID PÅ ÄN DE SMÅ PROBLEMEN. DESSUTOM, ALLT SOM HAR KÄRLEK I SIG TROR JAG INTE ÄR LITET, KÄRLEKEN ÄR DET STÖRSTA AV ALLT. JAPP. HEJÅHÅ.