Jag har verkligen alla möjligheter i världen att lyckas med det jag tar mig an. Jag kan resa till Australien och jobba ett år om jag känner för det, jag kan plugga till jurist i Stockholm eller Göteborg om jag känner för det (högst osannolikt i dagsläget dock), jag kan åka till Afrika och volontärarbeta om jag känner mig redo för det, jag kan bo hemma hos mamma tills jag är 30 år gammal om jag känner för det (återigen osannolikt men ni fattar poängen), jag kan gifta mig, skaffa barn, starta eget företag, kämpa för jämställdhet, forska fram något häftigt, upptäcka något nytt, skapa något nytt, göra något nytt, "vara något nytt".
Aldrig tidigare har någon som jag funnits. Därför tycker jag att det är logiskt att påstå att ingen egentligen vet hur de ska hantera mig. Inga sociala grupper eller utstakade regler kan kontrollera mig fullständigt om inte jag tillåter det. Inga normer kan begränsa mina möjligheter.
Aldrig tidigare har någon som jag funnits. Därför kan jag även säga att ingen vet hur mitt liv kommer att se ut, inte ens jag själv i dagsläget. Åter igen ser jag bara möjligheter. Förstår ni hur mycket jag skulle kunna åstadkomma om jag verkligen var motiverad till att göra något? Och samtidigt, förstår ni hur lite jag skulle kunna göra utan att någon skulle ha rätt att säga att jag lever mitt liv "fel"?
Min poäng är att ditt liv är ditt liv och eftersom att det är en stor chans att du som läser det här befinner dig i en liknande situation som mig så gäller samma sak för dig; aldrig tidigare har det funnits någon som du. Dina möjligheter sträcker sig långt bortom vad du tror är möjligt och vad du än "känner för att göra" så är det okej. Du är okej. Okej?
