VA!?
Det känns ovant och knasigt att tänka på att om några månader så kommer jag för första gången sedan jag var 6 år gammal inte ha en skola att gå till. Jag ska nämligen inte plugga vidare på ett par år är det tänkt. Efter studenten ska jag fylla mina vardagar med annat som världen har att erbjuda, vare sig det är ett kassa-jobb på Ica Supermarket eller att se mig runtom på den här jorden vi bor på.
Jag skulle kunna skriva att jag känner mig glad, förväntansfull och ofattbart fri när jag tänker på min framtid -- för det är jag verkligen. Jag skulle kunna skriva att jag redan nu känner en lättnad över detta skolår eftersom jag vet att jag på studentdagen kommer tacka mig själv för att jag stått ut och kämpat -- för så är det verkligen. Jag skulle kunna skriva att jag kommer att vara så ofantligt glad när jag nått den punkten -- för det kommer jag ju.
MEN...
...jag är tametusan rädd.
Tänk om jag blir besviken? Tänk om jag berövas på mina möjligheter att upptäcka världen och blir kvar här? Tänk om allt sker på fel sätt? Tänk om jag inte klarar av det? Och hur ska jag bära mig åt? VART vill jag och VAD vill jag göra? VEM vill jag vara och VILKA vill jag ha runtom? Vart ska jag börja för att ta mig framåt?
Får man hjälp av någon gällande sådant här?
Människor är rädda av sig. I den värld vi lever i idag är det inte konstigt att det är så men samtidigt är ju rädsla något så onödigt som inte ens borde existera. Vad har vi att frukta? Vad är större än livet självt, som du faktiskt är en del av? Vi besitter denna kunskap och ändå är vi rädda för livet och allt vad det innebär. Varför?
Jag är så förväntansfull inför min framtid men samtidigt hämmas jag av alla dessa tankar. Om jag hade en önskan idag så önskar jag att rädslan vi alla besitter skulle försvinna eller åtminstone tonas ner till den grad att vi kan hantera den. Ett friare sinne skulle kunna medföra så mycket gott, dessutom i betydligt större utsträckning än vad jag skrivit om här.
