With a little faith and a little song, We can't go wrong!
When a heart breaks and the world shakes,
Will we stand for the vision of love?
When a tear falls and the fear calls,
Will we stand for the vision of love?
När jag i söndags lämnade Sollentuna med pendeltåg grät jag. Helt ärligt och utan att känna det besvärligt. Jag kände mig otroligt ensam. Så jag grät. Tyst rullade tår efter tår nedför min kind och droppade ned på min jacka. Efter Helenelund station möttes min blick av en äldre man, kanske var han runt 60, och han såg att jag grät. Han kom inte fram och tröstade mig, utan istället såg jag att tår efter tår började rulla utefter hans kinder. Våra blickar möttes igen och han nickade mot mig. Som en uppmuntran. Jag kände mig så tacksam över att någon såg mig. Såg min ensamhet. Delade min ensamhet. Inte kunde han veta att detta skulle komma att betyda otroligt mycket för mig. Om jag träffar honom igen ska jag berätta det för honom. Det var trots allt inte sista gången som jag kommer att åka pendel 36 mot Östertälje.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar