Life is fragile. -Sara

En man sitter och väntar på sitt tåg när han plötsligt slutar andas. En folkmassa samlas runtom honom och i hans hand håller numera en munk ett fast grepp och ber för mannen. Ena sekunden var han där, andra sekunden död. Jag antar att det är så det är, antingen är vi här eller så är vi inte. Detta är självfallet mycket hemskt men jag älskar reaktionerna på tågstationen. Munken som ber för mannen och folkmassan som uppmärksammar hans försvinnande... Det spelar liksom ingen roll om de bara är nyfikna och antagligen aldrig tidigare haft kontakt med mannen som nu dött, att faktiskt ändå bry sig om en persons bortgång visar ändå på godhet. Godhet är aldrig något att underskatta, människor är aldrig något att underskatta och livet är aldrig något att underskatta. Ena sekunden här, andra sekunden där - och vart är "där"? Är det bättre där än här? Vad ska vi förvänta oss? Hur kan ett liv som levts i åratal avslutas på en sekund? Hur kan alla känslor och tankar som personen hade försvinna? Where does it all go?