Kurtis. -Sara

HUR jag inte kan förstå hur en pappa kan se sina 11- och 14-åriga döttrar i ögonen, krama om dom och låta de gå ut genom dörren till sin lägenhet och veta att det är sista gången det skulle ske. HUR jag inte kan förstå att viljan helt försvunnit för att leva vidare och försöka lösa det som gått fel. HUR jag inte kan förstå modet till att ta sitt eget liv, HUR jag inte kan förstå att se ett tåg närma sig och välja att stå kvar och invänta det. Jag är inte arg, jag har aldrig varit arg på min pappa för detta, jag får bara en konstig känsla i magen av att se gamla bilder och läsa breven från honom. Illamående. Lite för hans handlingar, kanske, men mest är det känslan av att det ofta inte känns som om han någonsin funnits. Om han hörde mig säga det, om han läser mig skriva det nu, skulle han fortfarande ha handlat som han gjorde? Ingen pappa kan väl vilja se sin dotter tappa minnet av honom.

Jag var liten då, 2007, 11 år gammal.. Det är fortfarande mer år som jag spenderat med honom än utan honom men livet jag lever nu är så skilt från det livet jag hade då. Så många gånger jag har gått igenom minnen och röster, utseende och allt annat som hade med pappa att göra, det borde knappt vara möjligt att glömma honom. Men hans röst minns jag inte helt, hur mycket jag än försöker. Det känns läskigt. Jag är inte lika ledsen längre, jag är ganska "numb"(engelskt ord som förklarar bättre än svenska)... Om han läste det nu, vad skulle han göra? Hur skulle han reagera?

Jag älskar min pappa och har många minnen av honom men det som har börjat försvinna lite är det som bygger upp personen och personligheten; leendet, rösten, kramarna, pussarna på pannan, de ord han använde mycket, smaken av hans mat och allt sådant där, sådant som gjorde min pappa till min pappa. Det är svårt att komma över en förlust av en förälder. Jag tycker inte att det var själviskt gjort av honom, jag tror bara att han hade grävt ner sig så pass långt i depression att tankarna hamnade på fel spår och drivkraften var för stor att stå emot helt ensam. Därför kan jag inte annat än förlåta honom och hoppas att hans död gav honom frid. Men VARFÖR det blev som det blev kan jag inte lista ut och konsekvenserna efter det är något att lära sig leva med.

I alla fall, för att du som läser detta ska få ut något av detta inlägg: se förbi era olikheter och uppskatta era föräldrar. Det kan vara svårt men kärlek är ingenting man kommer ångra tror jag. Jag har i alla fall turen att vara omringad av många andra fina människor, däribland min andra förälder mamma som är fruktansvärt bra.